Begåvning och flit

Om en vecka är det dags för första deltentan i vårterminens omgång av algebrakursen. Vid uppropet var det en student som kom med synpunkten att det är väldigt kort tid på våra skrivningar. Jag svarade att det å andra sidan var ganska enkla problem, av den typen som man ska kunna så pass bra att man egentligen inte behöver fundera. ”Så man måste vara geni för att klara den här kursen?” undrade studenten. Nej, det menar jag inte alls. Däremot måste man lägga ner en hel del arbete; det är vad som behövs för att man ska lära sig saker bra.

Det här meningsutbytet tycker jag speglar en svensk attityd till matematik, en som är problematisk. Jag rycker ibland in som exjobbshandledare på lärarutbildningen (när didaktikerna inte räcker till), och för ett par år sedan handledda jag ett par personer som undersökte det där som ”alla vet”: att svenska resultat i matematik har sjunkit. Förutom att titta på svenska undersökningar tittade de på jämförelser med andra länder, och i en artikel hittade de något intressant:

Normalt sett beror ens framgång inom ett område på en kombination av begåvning och flit. Begåvning är medfödd, flit kan man påverka. I en del länder, Sverige bland annat, är den mest spridda åsikten att begåvning är helt avgörande för ens framgång i matematik. Andra länder lutar mer åt att fliten är det avgörande. De länder där man tror på flitens inverkan har signifikant bättre resultat i matematik.

Ska man upp i elitklass behövs ju både begåvning och flit; enbart det ena räcker inte. Jag vill minnas att det var mycket skriverier för ett tag sedan om en forskningsrapport om hur mycket tid man faktiskt måste investera i något för att bli verkligt bra. Det var mycket; enbart talang räcker inte. De flesta av våra studenter ska dock inte upp i elitklass. De behöver behärska den grundläggande matematiken, de behöver inte kunna föra forskningen framåt. Och min bedömning är att den som har klarat att uppnå godkäntmålen för gymnasiekursen har tillräcklig begåvning för att klara våra grundläggande kurser också. Fast det kräver lite mer arbete!

Tyvärr verkar det som att våra studenter ofta, om de misslyckas i matematik, drar slutsatsen ”jag är för dum” istället för ”jag måste nog jobba mer”. Och det har ingen någon nytta av; studenterna blir nedslagna men inte bättre på att räkna. (Om de blivit nedslagna men samtidigt bättre på att räkna hade det väl gått an; då skulle de bli uppmuntrade av nästa tenta!)

Här är också en av de mycket få punkter där jag märker en könskillnad: tjejer verkar mer benägna att dra ”jag-är-dum”-slutsatsen än killar. (Detta är något jag märkt på senare år. Tidigare har jag befunnit mig i så oerhört mansdominerade miljöer att man kunnat räkna med att de få kvinnspersoner som funnits haft skyhögt självförtroende – annars skulle de inte ha vågat sig dit.)

[Intressant sidospår: flickor som klarar sig bra i skolan brukar få beröm för att de är flitiga, pojkar får höra att de är begåvade. Mycket underlig skillnad. Jag lyckas inte riktigt koppla hur den leder till att flickor tror att misslyckanden beror på bristande begåvning och inte bristande flit, och pojkar tvärtom. Men jag misstänker att den har med saken att göra.]

Åter till huvudfrågan: Hur kan man övertyga studenterna om hur viktigt det är att de arbetar, och att det verkligen leder till framgång? Det här är ju sådant som de hört till leda, och vid det här laget filtrerar bort! Vilken är den verkligt övertygande kanalen för att framföra budskapet?

(Sedan är det dessutom viktigt att de arbetar med rätt saker; att de har en effektiv studieteknik. Men att över huvud taget få dem att arbeta är ju en bra början...)