Terminsslutet närmar sig, och ihop med det schemaläggningen för nästa läsår. Den baseras på antal sökande till utbildningarna, och det får en att tänka på utbildning i största allmänhet.

Det är ju problem med Sveriges ingenjörsutbildningar, och ett av problemen är att de inte är så populära bland potentiella sökande. Om populariteten ökade så skulle en hel del andra problem minska, för högre söktryck ger högre medelbetyg bland de som kommer in, och betygen och framgången på högskolan har ganska hög korrelation.

För ett par år sedan var jag på ett möte där ett företag, som planerade en fast teknikutställning för barn, presenterade sina idéer för en grupp lärare från alla nivåer. Ett av syftena med utställningen var att väcka teknikintresse hor ungdomar. En närvarande lärare för de lägre åldrarna sa då något mycket klokt: ”Det handlar inte så mycket om att väcka teknikintresset hos ungdomarna som att bevara det hos barnen”.

De flesta dagisbarn är teknikintresserade. Man kan se på hur de flockas runt en byggarbetsplats. Men det där intresset avtar ofta med åren.

Jag klassar mig själv som ”ärketekniker”, och jag minns grundskolan som en ofta frustrerande transportsträcka till det jag egentligen ville lära mig. De första sex åren var i det närmaste helt teknik- och naturvetenskapsbefriade, och det man fick på högstadiet var så pass urvattnat att det mest irriterade. (Jag inser att alla som är intresserade av något – vad det än är – som skolan inte inriktar sig mot blir precis lika frustrerade.)

Ingen människa kan ju vara expert på allt, och de lärare jag hade gjorde ett beundransvärt arbete på de flesta andra områden. Men tekniker var de inte. (De teknikinriktade lektioner vi hade i OÄ var sådana att man fick känslan att det kanske var bättre om de lät bli att försöka.)

Jag har i efterskott önskat att det funnits någon lärare på skolan som haft kompetens inom teknikområdet och som kunnat rycka in och hålla de lektioner som handlade om naturvetenskap. Och möjligen också de lektioner som handlade om nya matematiska begrepp. Och detta redan från årskurs ett. Då hade man fått en lite mer allsidigt inriktad utbildning.

Lektioner i naturvetenskap och teknik kunde också gott innehålla mer matematik. Inte så att man nödvändigtvis skulle räkna, men man kunde diskutera vilken typ av beräkningar som måste göras för att analysera problemen i detalj. Och en hel del tekniska saker är tillräckligt enkla för att gå att räkna på redan på ganska låg nivå – kuggväxlar till exempel. Det kan vara viktigt att bli medveten om att det oftast inte handlar om att på något sätt se hurdana saker måste vara för att fungera, utan att det är något man kan ta reda på.

Teknik och matematik är ju starkt kopplade. Man kan syssla med matematik utan att dra in teknik, men det går faktiskt inte att hålla på med teknik utan att blanda in matematik. Den insikten saknar många. Det är ett problem i valet av studier. Om man hatar matematik kanske en ingenjörsutbildning inte är vad man ska satsa på. Om man å andra sidan gillar matematik men inte riktigt vet hur intresset ska användas kan en ingenjörsutbildning vara en bra idé.

En realistisk uppfattning om vad utbildningar handlar om är det viktigaste hjälpmedlet när det gäller att välja den utbildning som passar en själv. Det är något som eleverna på lägre stadier behöver hjälp att skaffa.