Nivågruppering?

Juni, undervisningen har slutat, tentorna ska strax gå, och man funderar inför nästa läsår. Vi har många idéer, en del som väl kommer att förverkligas och en del som är mer på spån-stadiet.

Nivågruppering är exempelvis något som vi ofta diskuterar, men som vi aldrig faktiskt har implementerat.

Ett av problemen man har som lärare är hur man ska möta personer på olika nivåer. Om man tar sig tid till att utreda frågor på nivån varför 1 + 1 = 2 (nej, detta exempel är inte ironiskt menat!) så berövar man samtidigt de lite mer avancerade studenterna möjlighet att få det som de undrar om genomgånget. Ett sätt att klara av den problematiken skulle vara att dela in i grupper efter nivå, så att de som behöver genomgångar av det verkligt grundläggande hamnar ihop, och de som själva fixar de enklare sakerna men gärna vill gå in på djupet ihop.

Det finns dock en del problem med idén. Jag extraknäcker ibland som exjobbshandledare på lärarutbildningen, och det senaste exjobb jag handledde handlade just om nivågruppering. Studenten hade intervjuat lärare på flera skolor, bland annat en där man hade nivågruppering eftersom man tolkade det som står i läroplanen som att man ska ha detta, och en annan som inte hade det av precis samma skäl. (Jag hoppas att den nya planen är lättare att tolka!) I intervjuerna framkom två synpunkter som jag tyckte var intressanta:

  1. En grupp med svaga gymnasieelever innehåller vanligtvis två kategorier: sådana som har svårighet med ämnet som sådant och sådana som är omotiverade. De omotiverade brukar vara stökiga, och det går åt så pass mycket resurser till att hålla ordning på dessa att det blir ganska lite över åt de som verkligen behöver hjälp.

  2. Det är status i att ha den ”duktiga” gruppen. Det gör att den oftast får den mest erfarna läraren, medan de svaga får senast anställd lärare.

Problemet med stökiga personer har vi inte så mycket på högskolan – de omotiverade brukar inte gå på undervisningen, och de blir snart utgallrade av studiemedelssystemet. Men det där med ”status” finns även hos oss. Då jag var nyanställd var det en äldre lärare som frågade mig vilka studenter jag hade. ”Byggare”, sa jag. ”Stackars dig!” Jag tycket inte att det var synd om mig; jag hade tvärtom sagt något i stil med: ”Så bra; jag är själv byggare” då jag blev tilldelad gruppen. De här studenterna var kanske inte några stjärnor på matematik, men de var mycket mogna och trevliga personer i övrigt. Jag vantrivdes inte alls med situationen.

Så om man skulle införa någon form av nivågruppering så är det här något att vara på sin vakt mot: de svaga behöver verkligen en bra pedagog. De ska inte automatiskt gå till den lärare som har svagast förhandlingsposition.

Nå, om man bestämmer sig för att ha nivågruppering och lyckas fördela ut lärarna på ett lämpligt sätt, hur ska man sedan gå vidare? Anledningen till att vi inte kommit längre än till idéstadiet är väl att vi inte lyckats besvara den frågan. Vad jag kan se finns det två möjliga principer: tvångsindelning och frivillig indelning. Tvångsindelning skulle innebära att man inledde med ett diagnostiskt prov, och gjorde indelningen baserad på detta. Frivilligindelning skulle vara att studenterna själva fick bedöma sin nivå och be om placering i lämplig grupp.

Bägge varianterna är problematiska. Att rätta prov och göra indelning från dessa tar tid, och tid brukar vi inte ha i kursstart. Frivilligindelning skulle antagligen lida av problem med att personer med överdrivet bra/dåligt självförtroende skulle stoppa in sig själva i fel kategori. Detta skulle man väl i och för sig kunna bemöta genom att tillåta byten (gärna på förslag från läraren), men det skulle ändå bli rörigt.

Så någon nivågruppering lär det inte bli i år heller, men jag ska fortsätta att grubbla över de praktiska detaljerna. Om man lyckas få ihop ett genomförbart förslag skulle man ju kunna se vad andra tror om det.