Valfrihet och flexibilitet

 ”Valfrihet” har ju varit ett honnörsord under de senaste decennierna. Det låter bra, men jag funderar ofta på både i vad mån den omtalade valfriheten verkligen existerar och vad den (i de fall den existerar) kostar.

I många fall tycker jag att man i valfrihetens namn paradoxalt nog skurit ner på valfriheten. När jag gick i skolan var det exempelvis möjligt att välja ”jag vill inte bli civilingenjör” då man var 13. Det gjorde man genom att välja ”allmän kurs” i matematik. Då var man inte behörig till de gymnasielinjer som i sin tur gav behörighet till teknisk högskola. (Det fanns ju möjlighet att senare läsa in denna behörighet på KomVux, men valet kostade något års arbete.) Numera finns inte motsvarande valmöjlighet, utan alla grundskoleelever läser samma matematik, för att bli behöriga till samma utbildningar. Jag kan ju hålla med om att 13 är lite låg ålder för att fatta ett sådant här beslut, men det känns omyndigförklarande då samma resonemang hänger med upp i högre åldrar.

Jag har arbetat med att skriva läroböcker för gamla gymnasiet, och förutsättningarna för dessa matematikkurser kändes inte rimliga. Det är väldigt svårt att konstruera något som både är bra som fristående enhet och som del i en serie. Att läsa matte A + B + C men inte D tycker jag på ett ungefär motsvarade att läsa Sagan om ringen, De två tornen men inte Konungens återkomst. En masssa trådar blir bara hängande i luften. Jag hoppas att de nya kurserna kommer att vara lite bättre komponerade; grundtanken verkade mer realistisk där.

Hos oss har vi grundläggande matematikkurser i linjär algebra och differential- och integralkalkyl. I princip alla ingenjörsprogram ska läsa båda kurserna, men de har frihet att välja i vilken ordning. Under det gångna läsåret har jag varit examinator i bägge kurserna, och jag känner att man skulle kunna göra dem betydligt bättre om man en gång för alla spikade i vilken ordning de skulle läsas. (Då skulle man exempelvis kunna lägga ett rejält repetitionspass i trigonometri i den första av dem, istället för att ha halvdana repetitioner i båda.) Flexibiliteten i kursplaceringen kostar i kurskvalitet.

När jag gick på KTH var flexibilitet ett okänt begrepp. Jag hade innan jag började där läst en 10-poängskurs i linjär algebra vid Stockholms universitet, och undrade därför om jag verkligen måste läsa den 5-poängskurs som ingick i min utbildningsplan. Jag fick beskedet: ”Eftersom du redan kan ämnet så är det ju inget extra besvär för dig att skriva vår tenta. Men om du blir underkänd på den kan vi titta på om SU-kursen går att godta.” Jag fann detta lite bisarrt då; numera klassar jag det mer som skandalöst. (Väl mycket utrymme för godtycke...)

Numera verkar det här med att tillgodoräkna sig kurser från andra lärosäten hanteras lite mer likformigt. Men det har tillkommit en standardisering; ett visst poängtal ska vara knutet till ett visst mått kunskaper. Detta ger större flexibilitet ur den här tillgodoräknandesynvinkeln. Men samtidigt har man mycket mindre möjlighet att anpassa kursinnehållet efter vad studenterna på lärosätet klarar av. (På ”min tid” var det välkänt att en 5-poängskurs från KTH och en 10-poängskurs från SU brukade innehålla ungefär lika mycket stoff, vilket förklarar att KTH inte ville godta den kurs jag hade rakt av.)

Då jag läste var de första åren av utbildningen genomreglerade; det var exakt specificerat vilka kurser som skulle läsas. För några år sedan satsade man här på MDH på stor flexibilitet, bland annat genom att räkna ihop poängen för de matematikkurser som man ville att studenterna skulle läsa och specificera ”X poäng matematik” i examenskraven. Konstigt nog visade sig denna formulering leda till att studenter som hade svårt med kalkyl istället läste t.ex. diskret matematik. Jag betraktar själv diskret matematik som rena nöjet, men jag erkänner att det saknar tillämpningar inom åtskilliga områden. Riktigt så här stor valfrihet var inte så lyckat (och jag önskar att de som skrivit examenskraven lät bli att gnälla på mig då studenterna inte läser det som var planerat).

Jag vet inte om jag egentligen kom till några slutsatser med denna text, annat än att valfrihet och flexibilitet ingalunda alltid är enbart av godo. De har ett pris.